Helkväll på Galna Älgen

Det börjar egentligen på tisdagskvällen när programledare Piers på CNNs ”Piers Morgan Tonight”  intervjuar Lionel Richie. Lionel Richie får frågan varför han återvänt till Country-musiken?

–I did not return to country, I was born into country.., säger han. –I grew up in Alabama! fortsätter han. Det räcker tydligen som förklaring. Men det är också då jag inser att jag håller på att missa country-musiken här i USA. Har inte varit på en enda spelning! Jag börjar fråga runt på jobbet:

–Does anyone know if there is a place in Rochester where they play live country music?

Jag får napp direkt.

–There is a group performing at the ”Wicked Moose” tonight. They are called ”Pert’ Near Sandstone”.

–Great, säger jag. -I really want to listen to some country music! 

Men nu bryter en liten diskussion ut…, är detta verkligen ”country”? Till slut enast folk om att ”Pert’ Near Sandstone” nog är ”bluegrass and roots”. Jag ser tydligen litet bekymrad ut över att det inte är true country, för en av dem säger: –This is modern country, the different styles blend into each other…

En annan person i sällskapet skruvar på sig och säger något om att hennes mamma (?) skulle vända sig i graven om vi kallade detta modern country, men jag är osäker på om det beror på att den avlidna mamman gillade traditionell country, eller om hon ogillade bluegrass and roots.

–Can I walk to the Wicked Moose? undrar jag.

–No, you should take a taxi to avoid the drug dealers, säger en kvinna i sällskapet.

Litet förvånad blir jag, men ber ändå receptionisten på hotellet att ”call a cab”. Taxin dyker upp direkt och har den där karakteristiskt amerikanska gula taxi-färgen. Vi drar iväg till Wicked Moose.

Wicked Moose är en traditionell bar [vi har några stycken här i Rochester, bland annat en ganska stor ute vid ”Soccer World” där jag spelar korp-fotboll]. Den stora skillnaden gentemot en svensk bar är att alla äter skålar med popcorn. Trots att jag ikväll försöker köpa ett glas med jordnötter så får jag nej. Till slut blir det en Coke och en skål med nachos-chips och mexikansk tomatröra. Personen bredvid mig beställer en ”chocolate ale” och när han får in den så bekräftar färgen att det här nog är en blandning mellan drickchoklad och öl…. Jag känner mig skeptiskt och ber inte att få smaka.

Förbandet är bra, men det är först när ”Pert’ Near Sandstone” kommer ut på scenen som dansen verkligen tar fart. Folk är uppe och skuttar och jag vill ju inte vara sämre utan ställer mig därför längst fram och ger järnet! Bandet är rätt kul, inte minst killen som steppar. Han verkar vara riktigt vältränad, och dricker sannolikt Sempers vätskeersättning mellan låtarna för att inte drabbas av uttorkning. Han och jag är nog de svettigaste i lokalen [och jag har ingen vätskeersättning och blir snart riktigt törstig – men stepparen bjussar inte…].

Jag har dragit på mig en t-shirt och tagit med mig fleecetröjan för att passa in i mängden på Wicked Moose. Ställer låter ju som ett skogshuggar-place. Men här finns ingen som har på sig en t-shirt från Abercrombie & Fitch, här är det rutig skjorta och keps som gäller. Gärna skjorta ”modell riktigt stor”. De tjejer som inte har boots verkar ha en typ av flipflops (?) på fötterna [soon coming to a place near you…]. Killarna har jeans och det verkar poppis att ha nycklarna hängande utanpå brallorna, så där som man hade i sjätte klass….Men mest slås jag av att ingen faktiskt röker! Det är riktigt bra luft i lokalen! måste vara rökförbud, precis som på barerna i New York. Och volymen är inte särskilt hög heller! Jag känner mig supernöjd. På väggarna gör baren reklam för ett stort event nu på söndag. Då kan man ägna sig åt vadslagning och poker ”Texas Hold’em”.

Framåt midnatt är det trångt framme vid scenen. Folk skriker ”hiccup, hiccup” [hicka!?] i kör. Tydligen är det en av bandets stora låtar. Min egen favorit är ”Wild Bill Jones”. Jag tar en taxi hem. Galna älgen är ett galet bra ställe. Och där spelas riktigt bra modern country.

Striden om språket

Sedan slutet av 1960-talet har det skett en förskjutning av ords betydelse i amerikans politik. Rätt till abort ses inte längre som något positivt, istället talar sig (republikaner) varma för ”pro-life” – d.v.s. att allt liv börjar vid befruktningen – och att vara emot abort är att säga Ja till livet.

Medan det på 40-talet och fram till början av 60-talet var fint att vara liberal är det idag ett skällsord. John F Kennedy ansåg att en liberal var en person som brydde sig om människors välfärd. Men inte ens Kennedy får ”vila i frid”. Presidentkandidat Santorum beskrev för ett par veckor sedan att han ”behöver kräkas” varje gång han tänker på Kennedy och dennes beslut att skilja kyrka och stat. Men för det fick till och med Santorum litet bassning av det konservativa etablissemanget.

Den som idag är liberal, använder dock hellre ordet ”progressive” för att beteckna sin politiska åskådning. Nutida politiker som Obama vill inte kännas vid att de är liberala trots att Obama under sin tid som senator genomgående röstade ”liberalt” (för människors fri- och rättigheter). Han anser att staten behövs och behöver balansera marknaden.Och det är inte bara Fox news (konservativ tv-kanal) som spyr galla över liberaler, även main stream media som New York Times har enligt en bok jag nyligen läst kommit att överta högerns språkbruk.

Det är rätt sällan man hör någon här på Mayo säga att de är liberaler. Att var liberal förknippas i USA med att vara vänster, att läsa New York Times, och att sitta på kafé. Så egentligen är jag nog ganska liberal själv.

Enkät på Mayo: Svenskast av allt är Stieg Larsson, Köttbullar, IKEA, och Mupparna

De är nog i 20-årsålder och sitter vid en trave pizzakartonger. –I don’t know about Spotify, säger en av tjejerna. –Sorry to interrupt, säger jag, –But what is Sweden to you?

**********************

Jag sitter i en av Mayos personalmatsalar. Här är gänget som köpt med sig fyra stora pizzor som de delar på. Det verkar som att de firar någons födelsedag. Eventuellt fyller en av tjejerna 21 år, det lät så. Troligen jobbar de på operation för de har hårnäten kvar på sig, trots att de sitter i matsalen. –I like Spotify, säger en kille. –I pay 9 dollars a month, and every song is out there. –I  don’t know [how I feel] about Spotify, kommenterar en av tjejerna. –The day I stop paying I will loose everything and it takes a lot of time to organize the songs.

–Sorry to interrupt, säger jag, I use Spotify, but why I am mentioning that is because  it started in Sweden, and I am just curious about what you think of Sweden?

De tittar på mig, någon säger något om musik i allmänhet och litet till om Spotify. De andra i sällskapet har ingen åsikt, och svarar inte på min fråga. Och visst, den kanske kom litet abrupt. Jag har egentligen ätit upp min sallad och ger mig av tillbaka till kontoret. Men under eftermiddagen tänker jag en del på amerikaners bild av Sverige. Spotify är ju inte allt. Bestämmer mig för att lägga ut en enkät på Mayo-klinikens sociala ”app” Yammer.

”Not being from here I would be interested to know what people think of when they hear ”Sweden”? What do you think of?” – Jag ger deltagarna ett par alternativ och sedan ett ”annat-alternativ” där de kan skriva själva.

Jag är överväldigad av gensvaret. Det plingar till i min Yammer hela tiden. Visst är det många som röstar på alternativet ”Stieg Larsson Thrillers” eller ”ABBA”, men de flesta har en egen åsikt. Efter ett par timmar har 13 personer svarat. Ett par dagar senare har 45 personer röstat och det är svårt att hålla reda på alla kommentarer och alla som svarat på varandras kommentarer. En användare hör uppenbarligen av sig till Yammers moderator för att fråga om man kan stänga av min ”enkät” eftersom han inte hittar något annat innehåll på Mayos Yammer än kommentarer om Sverige….

Jag kan inte låta bli att lista ett par kommentarer om Sverige från amerikaner på Mayo, och jag vill påpeka att jag inte listat alla….

•  -I think of nordic sports, environmentally friendly culture, and healthy living. For purpose of this poll though I went with the very first word that popped into my head….”ABBA”
•  -Swedish Massage and Swedish Meatballs
•  -Swedish Chef on Sesame Street – wish that was an option.
• -All of the above, plus Roxette and my cousins.
•  -Volvo. 
• -SAAB Gripen. En anon person lägger till: -Yes the SAAB, so sorry it was discontinued. But the evironmental concerns and the environment of Sweden.
• -IKEA!!!!!
• -Pulling into Stockholm harbor in a US Navy ship as an Officer many years ago. Fantastic city!
• (och så den obligatoriska sammanblandningen): -Swiss Banks and Nordic Skiing
• Karolina Kluft — she rocks! (-:
• -We are only human. It just goes to show how many great things come out of my ancestors’ homeland 🙂
• -I think of Sweden’s progressive culture, especially it’s healthcare, and of the relaxed cultural confidence and satisfaction of its citizens.
• -Home of Karolinska Institute/Clinic, Volvo, Ericsson, H&M, Tetra Pak (provides processing and packaging solutions for food) and Filippa K.
• -Swedish Ancestors and this funny ³Rhea Rhea Runkin² song my dad would sing, taught to him by his grandparents
• -Fjords [Jonas: Yes, Sverige har en fjord, Gullmarsfjorden, precis där min fru Åsa växte upp!]
• -Hockey
• -High standard of living. High style design. A highly-educated populace.
• -Swedish heritage – My Dad came from Sweden and my mothers parents both came from Sweden. I hope to one day go visit Sweden
• -IKEA!!! Also, fond memories of living in Uppsala 20 years ago.
• -Lefse! Some of my ancestors hailed from Smaland.
• -Probably the *first* thing that comes to mind if you say ”Sweden” is the progressive culture and politics.
• -Sadly my first thoughts went right to the Swedish Chef from the Muppets. That and IKEA!
• -I think of tall, blonde men and women when I think of Sweden. Oh, and the actresses Ingrid Bergman, Greta Garbo, and Britt Eckland (I think they were all Swedish). Oh, and that ”Dragon Tattoo” movie.
• -The Vasa and the Vasa Warship Museum (awesome!). Stockholm City Hall and all its gold mosaic tile. The Three Crowns. Baltic Sea. Stockholm archipelago. Longer parental leaves of absence. The Grona Lund
• – also like the Christmas tradition of Saint Lucia. My church celebrates it complete with a Lucia and two star boys followed by eating homemade Kringla. And at home during Christmas I always have a tin of pepparkakor cookies around…YUM.
• -Can I add that I also think of good old Freddie Ljungberg from his Arsenal days?
• -Carl Larsson.

Och så kocken…

Jerks och underbara chefer

–He is such a jerk.

Vi sitter i fikarummet och pratar chefer. Hierarkin är tuff på Mayo. Ekonomin slimmad samtidigt som sjukhuset gör miljarder i vinst (enligt vissa anställda). Men det finns missnöjda forskare och forskarassistenter.

–When her husband got cancer, she asked her supervisor (forskningschef) if she could be free for a couple of weeks to care for her husband, but her supervisor said no. He wanted her to complete his project in those weeks.

–She went to the administration at Mayo and they told her she should do as her supervisor had told her!, so she quit her job at Mayo.

Det är inte jag som har startat diskussionen men jag känner igen mig. Hierarkin är tydlig på Mayo, lyckligtvis har jag själv en superbra ”supervisor”, men det verkar inte alla ha.

–The administration offers no support to people with a bad supervisor. As long as the supervisors have money they will hire people, exploit them. I know a lab where several of the research nurses became alcoholics! Their supervisor was just so tough. And when the nurses quit, he just brought in a new nurse, or in the end some college student. The administration did nothing even though they knew the researcher was really bad.

–But there are jerks everywhere, säger jag.

–Yes, but it used not to be like that here at Mayo. But times have changed. In the 1980s we the researchers and research assistants got lots of money and support from Mayo. Then came ”the 90ies” [de dåliga tiderna], Mayo got scared because one year they lost money. The tightened up everything and researchers got not more money. Instead we were told: -You must get your own grants from external sources.

–Now Mayo is doing money, but spends most on buildings, and little on research. They have changed a lot in the last 30 years, now they are out promoting themselves, like writing all these cookbooks [yes, kokböcker!], and planning to build a satellite clinic at the Mall of America! [köpcentra] –My husband laughs at it, säger en kvinna.

Jag känner igen hierarkin. Idag blev jag helt förbluffad. Jag hade fått reda på att jag som Mayo-medarbetare kunde använda Mayo-klinikens forskarservice (”Sci-Pub” = scientific publikations). En extern sekreterare/språkgranskare går igenom manuskriptet och ”rättar det samt anpassar det efter den tidskrift man tänkt skicka in manuset till. De lovade att skicka tillbaka manuset inom 3 veckor men inget manus kom…. Till slut skrev jag till dem och frågade vad som hänt; fick svar: -Vi har skickat tillbaka manuset till din professor.

–Men, hallå! Han är ju inte ens medförfattare på artikeln!

–Vi skickar ändå allt till din professor.

–Men jag skriver egna grejor. Jag har gjort det här förut….

Inga argument biter. Och värst av allt känns det att när SciPub har frågor eller undrar något så kan de mycket väl skriva till min professor, utan att ens skicka CC till mig.

Det är alltså inget snack om vem som bestämmer. Det är också så att de flesta professorer väljer att stå som korresponderande medförfattare på i stort sett alla manus, även om de inte gjort huvudjobbet. Det känns ovant. Jag har folk omkring mig som i alla fall skrivit 25-30 manus men som inte är corresponding author på sina egna manus.

Samtidigt finns det saker som är otroligt bra med forskningen på Mayo. Alla är fantastiskt positiva [till mig som utlänning?], de är pålästa och de jobbar hårt. Gastroenterologin står sig otroligt stark på Mayo. Min professor berättade att ett tag var de tre editors-in-chief (chef-redaktörer för olika tidskrifter) i samma korridor… Och en av dem träffade jag idag. Ojojoj. Fascinerande man som stiger upp kl 04 för att läsa manus fram till kl 07 när det oftast är forskningsmöte på Mayo innan han tar sig an första patienten kl 08. Framåt 09 är det dock rätt många som tar sig en kopp kaffe. Så även idag, i lyxiga River Room. Hierarki, javisst, men med lyx….. för den som tagit sitt ända upp.

****

PS. Bara för att understryka att jag inte själv kommit ända dit [när magnetkortet funkar till överläkarnas River Room] så har jag nu fått samma manus refuserat av två olika tidskrifter under loppet av fyra dagar…. Vågar jag skicka in det till en tredje tidskrift redan imorgon? Läge för rekord om även tredje tidskriften refuserar före helgen utan att ens skicka ut manuset…. Men det är ju en bit kvar till rekordet ”tio refuseringar” så jag har kvar hoppet…

Amerikanska skolbarn lär sig om kroppen och snoppen

Många länder är naturligtvis väldigt upptagna av det här med fortplantning men få klarar av att slå USA på fingrarna… Grunden för alla högljudda diskussioner om ”andra människors sexliv” är oftast amerikanernas eget sexual-ABC som kan sammanfattas: Abortions, Breasts, Contraceptives [p-piller].

–I think you could add a ”D”, säger en bekant. –D for drugs. Because my feeling is that some US parents would rather have their kids do drugs than do sex!

Jag tror att han skämtar men jag är inte helt övertygad. Aborterna får jag lämna till ett annat blogginlägg, för det skulle ha en halv dag att diskutera dem. Jag fokuserar på B+C och så litet allmän ABC på slutet.

Breasts. Janet Jacksons ofrivilliga bröst-visning i samband med Superbowl verkar ha varit en vattendelare i amerikansk nutidshistoria. Alla har hört talas om den. De flesta har nog sett den. En av mina kollegor skrattar:

–You know, that scene was only televised [visades] in the eastern half of the US, because the technicians managed to shut off the cameras for the Western part, so half our population (the Western part) never saw her ”half-naked”.

Nu kan man säga att visst kommer Janet Jacksons ”uppvisning” som något av en överraskning, men man hinner bara se något blekt i ca 10 millisekunder innan hela  superbowl-arenan släcks ned och någon börjar skjuta fyrverkerier istället. Sedan dess har tv-bolagen som visar Superbowl försäkrat sig mot katastrofer av den här typen.

Contraceptives. Striden om huruvida Obamas nya hälso-försäkring ska täcka kostnader för p-piller har rasat så intensivt i USA sista månaderna att katolska biskopar tagit avstånd från Obama. När amerikanska politiker skulle anordna en utfrågning om vad hälsoreformen innebär var det nästan omöjligt att finna en kvinna som var villig att tala ”för p-piller”. College-tjejen Sandra Fluke ställde till sist upp och blev en riks-kändis när hon talade om vikten av p-piller.

Radio-pratare Rush Limbaugh, som i vanliga fall brukar använda sändningstiden till att tala om att Obama är sjuk i huvudet (bokstavligen) förklarade: -“What does it say about the college co-ed Sandra Fluke, who goes before a congressional committee and essentially says that she must be paid to have sex? What does that make her? It makes her a slut [hora], right? It makes her a prostitute. She wants to be paid to have sex. She’s having so much sex she can’t afford the contraception. She wants you and me and the taxpayers to pay her to have sex. What does that make us? We’re the pimps [hallickar].”

Litet uppskruvat tonläge alltså. Och för en gångs skull fanns det faktiskt konservativa i USA som tyckte att Limbaugh gick över gränsen. Att kalla unga kvinnor för ”sluts” är inte OK.

Det är i ljuset av den oerhörda klyftan mellan det liberala USA och det konservativa USA man måste se sexual-undervisningen i den amerikanska skolan. Ett par bekanta till mig visar mig informationsbrevet de fått med anledning av att 11-åringen nu skulle få undervisning i sexual-kunskap.

…..health curriculum for 5^th grade is “Family Life”.  This 5-day unit is comprised of the following elements:

1. The importance of good character
2. Self-respect and the respect of others
3. Male and female anatomy of the reproductive system
4. Human reproduction (dealing with what  occurs from a cellular level—we do not discuss how it takes place)
5.  And a small piece on human genetics (how physical traits are inherited)

The main resource and text for this curriculum is Your Body Book: What to Know about Puberty and Human Reproduction … .   [röd text] The entire curriculum [schemat] is taught with an abstinence [avhållsamhet] until marriage theme.

Hur var sexualundervisningen då?, undrar jag. Alla skrattar.

–During the lecture, the teacher said: -Repeat after me, say piinii…

[men det ska vara jämställt!] –and then: -Repeat after me, say vagi…

Oj oj, tänker jag. Lärarna går i alla fall igenom kroppsdelarna grundligt när de väl gör det! Och man får verkligen lära sig det rätta uttalet. Jag nämner detta med sexualundervisningen för en annan kollega ett par dagar senare.

–Yes, every year when they have this education, there are some children who are not allowed to go to school. The parents keep them at home. But, as you know, this is a country where some states do not want to allow the teachers to talk about evolution. So what did you expect when it comes to sex?

 

Cancer vid de stora sjöarna

–I have cancer, they don’t know where it is, they are still looking, but I am so happy I am here at Mayo.

***********************

Det är söndag, och söndag är tvätt-dag. Kläderna räcker i en vecka och sedan är det dags att ta fram tvättmedlet ur garderoben, fixa fram 4 quarter-mynt och dra iväg till våning 3 på hotellet där det finns en tvättstuga. Jag har köpt på mig en ganska stor flaska ”Tilde” tvättmedel på Eagle Store [reklamen: med Tilde kan till och med en man tvätta]. Tvättmedlet är så starkt parfymerat att det luktar gott bara jag öppnar garderoben där jag har flaskan stående.

I tvättstugan möter man nästan alltid folk. En tjej från Nederländerna berättade vid ett tillfälle att det är dubbelt så dyrt för henne att bo på ett studentrum på vårt hotell än att fixa en lägenhet, men på hotellet slipper man vara så ensam… – så det är värt det. Och allra mest socialt är det att tvätta. Det var där jag mötte den nederlänska tjejen. Men idag ser jag ingen från Nederländerna. När jag kliver in i tväggstugan ser jag en något äldre kvinna som sitter tungt på rullatorn.

Hon är nog i 50 års åldern men man blir äldre när man tappar året. Hon säger direkt när hon möter min blick:

–I have cancer, they don’t know where it is, they are still looking, but I am so happy I am here at Mayo.

Total uppriktighet är rätt avväpnande. Det finns liksom inget mer att dölja. Ingen idé att hymla. Hon vet, och jag visste ju när jag såg henne.

–Good that you like Mayo, säger jag. –What is it that you like?

–We came in here on Monday, we met with the surgeon in the morning and just 15 minutes later he arranged so that we had three appointments for [blood] testing within the same day. I have even had a CAT scan! [datortomografi].

–So you came here to get things ”done”?, frågar jag.

–Yes, it was actually my physician at home, Dr Schiller, who suggested I should go to Mayo. She was not sure she was doing the right thing, but here at Mayo they say that she was doing the right thing. But where I come from, a CAT scan, that would take you 3 weeks to get. The hospital where I live doesn’t have one. There is a truck coming with mobile CAT scan once every 3 weeks.

–So where are you from?, frågar jag?

–Me, I am from UP [ju-pee].

–UP??

–Upper peninsula, just by Lake Superior, svarar hon.

Jag erkänner att jag aldrig riktigt fått grepp om de stora sjöarna i USA. Hon plockar genast fram sin iPad.

–I got this from my friends, säger hon och ser nöjd ut. –When they found out I had cancer and was going here they collected money and together 30 of my friends bought this one for me.

Jag kan se på flikarna i hennes webb-läsare att hon brukar läsa på om cancer men nu tar hon fram en karta över sjöarna. Jag tänker på Halland och Viskan, Ätran, Nissan, Lagan: vi ska äta, ni ska laga….

–Is there any trick to remember the names of the lakes?, undrar jag…?

–Yes, we call them HOMES: Huron, Ontario, Michigan, Erie and Superior.

Äntligen tänker jag! det visar sig att HOMES inte riktigt löper nord-syd eller väster-öster, men i alla fall. Upper peninsula, ligger ju uppåt och går rakt upp i den största sjön, så det måste ju vara (och är) Lake superior. Chicago ligger vid Lake Michigan och de andra sjöarna – jag det är väl OK att jag blandar ihop dem…jag vet i alla fall vad de heter.

–What state do you live in?, undrar jag när hon visar mig bilder på de stora sjöarna på sin ipad.

–Oh, we are from Michigan.

–That’s Detroit!, säger jag. –I read that the unemployment is very high in Detroit now? All the car-makers are making losses?

–Yes, suckar hon. –Our two children have had a terrible time finding jobs. And many young people have to take two jobs just to make ends meet [för att få ihop ekonomin], like my daughter, working both as a hairdresser and in a store. The city is going bankrupt. 

–But is there nothing good with Detroit..??, undrar jag.

Hon spricker upp i ett leende.

–The hockey! I love hockey, and ”Red wings” won their last game!, I bet that was because ”Nick” was back in the team again. I mean how old is he, like 42-43 and still our captain. What a man!

Nick, ”Lidas”, Nicklas Lidström! – en av de största svenska hockeyspelarna någonsin. Jag tänker med viss värme på Lidström, en riktig backhjälte, när kvinnan frågar:

–And where do you come from?

–I come from the country of Nicklas Lidström, svarar jag. Och det känns riktigt bra.

Annie get your gun

–Tidigare hade vi skyltar på Mayo-kliniken: ”Do not bring your gun”, men någon ansåg att detta begränsade deras frihet, så Mayo-kliniken tvingades ta ned skyltarna. Fritt fram alltså för att ta med sitt vapen till läkarbesöket. Han fortsätter.

–Some states want to introduce a law that prohibits [förbjuder] doctors from informing children and their parents about (car) safety belts. There is a concern [en oro] that doctors will then warn against children using guns and that could make the children negative towards guns!

Department of gastroenterology spelar bowling idag lördag, och i väntan på att bana 5 ska bli ledig tar vi några pizza slizes, litet lökringar och ett par kycklingvingar. En kanna med diet coke står på bordet. Diskussionen om vapen fortsätter.

–But this is so weird!, säger jag till mina bordsgrannar. –I am sure 99.99% of all europeans would agree when I say that of course you must be able to inform parents that small children should not use guns!

–The average age when children are taught how to use a gun is probably around 11 years here, säger den ena mannen, han heter Will, –Not on the east coast, lägger någon till.

Nej just det, inte på östkusten.. tänker jag. Folk här i midwest talar om ”the east coast” som om det var ett annat land – och ibland känns det som att det är det.

–When I worked in Wisconsin, säger Will som är läkare, –There was this student. He studied physics but was only second on a test. If he had been first he would have gotten a post-doc position, now he didn’t. He went over to the gun shop, bought himself a gun. First he went and shot the guy who scored highest on the test, and the professor who wrote the test. Then he shot his own supervisor [handledare]. He then left the first building, shot a secretary, well she actually survived, but became tetraplegic [helt förlamad], then he shot the headmaster – wonderful woman, she was like grandmother for all the students, and then he killed himself. The just don’t do any security checks on people who want to buy a gun. 

–This is awful, säger jag.

–Yes. Will håller med. –And now the lawmakers argue that teachers and headmasters should have guns so that they could protect themselves….against armed students.

–You could buy a gun if you wanted to! En man på min sida av bordet, Bert, bryter in. –You could buy a gun if you went to a gun show. Or at Walmart’s fortsätter han, – they have guns.

Jag har faktiskt spanat litet efter en gun show, bara för att ha sett en, men den enda i Rochester nu i vår inträffade när jag var hemma i Sverige på barnens sportlov.

But what is it that makes people want to have all these guns? undrar jag.

–It is about freedom. About being able to hunt. About being able to defend yourself. säger Will.

Bert hakar på: –My father used to live in New Mexico but then he suddenly moved to Alaska. It was actually about the game [villebråd]. He wanted to be able to go out in the wilderness and shoot a bear, a deer, or an elk. After a couple of years I guess he felt Alaska was to far away (about 6-7 hours by plane from Minneapolis) so he moved back and settled in Montana. Montana is so beautiful, with all the mountains and the Glacier national park. But otherwise, there is nothing in Montana! Except for the game… and he does like hunting.

–But does he own land? frågar jag.

–Nope. In Montana anyone who has a license can hunt on public land. The land that the state owns. And they own a lot of land in Montana. 

–If he shoots an elk, does that elk belongs to him?

–Yes, he killed it, he owns the meat and the rest.

När jag kommer tillbaka från bowlingen ställer jag mig en stund på löpbandet. Slår på tv:n och ser en repris av onsdagens ”Sons of guns”. Det går på Discovery channel. Jag bara baxnar när jag ser det. Huvudpersonen Will Hayden som har riktig tjurnacke bygger vapen i sin ”snickarbod”. Och vilka vapen…. I ett avsnitt verkar han bygga om en bil till en ”pansarbil”. De filar på kanonerna, kör ut åbäket i öknen där de stämt träff med den lokala sheriffen. Därefter avlossar Will [inte läkaren] först vattenkanonen mot ett par dockor i ”mänsklig storlek” men sedan är det dags för det tunga artilleriet. Sheriffen, lagens väktare, får äran att sitta i pansarbilen. Han avlossar en rad skott mot ett öde hus som tv-besättningen fyllt upp med bensindunkar. Allt exploderar, alla tjuter av glädje och sheriffen kör genom eldhavet, glädjestrålande. Efter explosionen vill han köpa pansarbilen av Will Hayden, med motiveringen att den kan komma till nytta i hans arbete.

De här killarna provskjuter också vapen mot någon typ av skumgummi-material som ”imitates human flesh” för att se hur långt in kulan kan gå. Sista avslutar de med att imitera pistolduellen vid OK Corall med ökände Wyatt Earp. Allt på bästa sändningstid, för detta är en repris som går kl 17 på söndagar. Hade jag varit i Sverige, så hade SVT visat Björnes magasin samma tid….

Presidentval: Pengar är inte allt men med en bra slant kan man köpa sig mycket…

Pengar är inte allt, men man kan köpa sig mycket för en rejäl slant. I årets val till republikansk presidentkandidat har Romney långt mer pengar än någon annan kandidat. Det möjliggör en effektiv/stor valorganisation men också omfattande tv-reklam. Förmågan att samla in pengar påverkar också vem som blir vald till presidentkandidat, och i det långa loppet vem som blir president. Tidigare har reglerna med amerikanska mått varit relativt stränga för hur stora bidrag man får lämna till respektive presidentkandidat, men genom ett beslut i högsta domstolen är de nu fritt fram för t.ex. företag och fackföreningar att indirekt bidra till kandidaternas kampanjer. Det gör pengarna till en än viktigare faktor i amerikanska val. Penningdonationerna sker via så kallade ”PACs, Politiska aktionskommittéer” eller ”super-PACs” när kommittéerna är riktigt stora. Systemet med stora donationer har flera nackdelar. Ett uppenbart problem är att den som bidrar med pengar förväntar sig något i gengäld (en post; ett beslut i en viss riktning). Ett annat problem är att kandidaterna måste ägna allt större tid åt att samla in pengar, och då får mindre tid över för att läsa in sig i sakfrågor, och faktiskt utöva politik. Slutligen kan enskilda individer med stor egen förmögenhet få ett enormt inflytande. Ett exempel är internet-auktionsfirman eBaysVD Meg Whitman som enligt wikipedia satsade 144 miljoner dollar av sin egen förmögenhet på att bli guvernör i Kalifornien [men misslyckades]!

I senaste primärvalet i Illinois satsade Romney 7 gånger mer pengar än Santorum. De flesta amerikaner i opinionsundersökningar säger att de är emot Super-PACs. Men litet överraskande är att det faktiskt inte är Romney som får mest pengar från Super-PACs. Det är Obama.

elevate your elevator etiquette

–Excuse me. Excuse me. Excuse me. I’m sorry. Can you please press 10 for me? Excuse me.

Att komma till jobbet klockan 8 på Mayo är väl ungefär som att ta bilen till jobbet i Stockholm klockan 8. Skillnaden är att här kostar inte trängseln, den ingår i jobbet. Eftersom väldigt många hus på Mayo har just 19 våningar blir det ganska mycket hiss-åkande. Ärligt talat skulle jag vara rädd för att gå vilse bland trapporna, och inte många tar dem heller – jag har faktiskt inte sett en enda…

Man ska inte ha bråttom när man åker hiss. För är man på t.ex. våning 18 i Mayo buildning (där ligger ett par seminarie-rum) och ska ned till kulverten [0] så kan det faktiskt hända att hissen stannar på nästan varje våning…. För att folk ska slippa detta har Mayo-kliniken (i vissa byggnader) infört speciella hissar för våningarna 10-19 och andra hissar som bara stannar på våningsplan 0-9. Men ned till bottenvåningen går alla hissar. Man behöver inte kliva ut och byta hiss för att komma ända ned.

De som jobbar här försöker faktiskt vara rätt artiga i hissen, kanske extra artiga mot patienterna. En annan iakttagelse är att ca en tredjedel av alla anställda som åker hiss gör det för att de har varit i kulverten och köpt kaffe! Otroligt många går och bär på pappmuggar från Karibou eller Starbucks.

Det var häromdagen som min kompis Roberto suckade när vi promenade mellan två byggnader. Jag hade [som vanligt] kostym och slips, och jag medger att jag  höjde litet på ögonbrynen när jag såg Roberto: ”tenniströja som inte ens var nedstoppad i brallorna”!. Han ursäktade sig: –I know I don’t follow the dress code of Mayo. But then ”they” have rules for everything! We are even told we should not sit to close to the piano in the lobby…, because these seats are for the patients. When we walk in the nearby park, we are told not to sit to close to the patients. ”The patients need this space for themselves”. There are even rules about how to go with the elevator (hiss).

–Are there elevator rules!?, frågar jag en av sekreterarna när jag är tillbaka efter lunch.

–Yes, svarar hon och börjar leta på Mayo-klinikens hemsida. –But we say ”elevator etiquette”. Japp, Mayo har tagit fram tio regler för att alla ska trivas i hissen. Och de skämtar inte.

1. Släpp förbi folk som ska gå av. Att åka hiss är ingen kontaktsport.
2. Om folk står i kö för att gå in i hissen, träng dig inte!
3. Stå inte kvar i hissöppningen och avsluta en konversation. Andra kan ha bråttom.
4. Om någon springer till hissen, se till att den inte åker. Den du hjälpt kommer att bli tacksam!
5. Intag position(?). Om du ska högt upp i byggnaden ställ dig långt in i hissen.
6. Visa din bästa sida! Och håll dina grejor så att andra får plats.
7. Om du står närmast knappen, hjälp andra att trycka in rätt våning.
8. Stäng av mobilen, det är oartigt att tala i telefon i hissen.
9. Om du ska transportera stora grejor, välj en transporthiss.
10. Döm inte andra. Den som bara tar hissen en eller två våningar kan ha medicinska skäl för att åka hiss.

Men det som är häftigaste med den här nyheten är att mer än 11 700 personer har läst den. Varje hemsida har en räknare som visar antalet läsare, och därefter kommer kommentarerna. De anställda på Mayo är väldigt aktiva med att kommentera nyheter och sedan den här nyheten publicerades den 24 februari i år har det kommit 119 kommentarer.  Och det sköna är att folk är väldigt ärliga:

–I can’t tell you how many times I’ve almost been trampled when getting OUT of the elevator because people are waiting 2 inches away from the doors to get on the elevator. Infuriating! [upprörande!]

–Hur kan folk köra grönsaks-vagnar i personhissarna!

–Det finns otroligt många som bryter mot de här reglerna, i synnerhet i Hilton och Guggenheim-byggnaderna! [Jonas: det är där jag jobbar]. –Ibland får man vänta i fem minuter på hissen och så är den ändå full när man kommer.

–My ”favorite thing” is at 5:00 [kl 17] when everyone is trying to leave for the day, and the elevator finally stops at your floor and NO ONE will scoot back a little to let you in.

–Är du så himla bekymrad om din egen transport att du inte tänker på de sjuka!! En del kanske är rädda för trappor, man kan faktiskt trilla!

–Kan ingen skriva en artikel om hur man bör gå i trappor!

–Jag är så trött på folk som har ryggsäck [hoppsan…]

–Alldeles för få personer förbereder sig för att stiga av. När hissen kommer fram till ditt plan ska du stå längst fram. Det gör hiss-resan mer effektiv för alla.

–Jag tycker att hela artikeln är ”passiv-aggressiv”

–Varför har de inte tagit fram en lista för hur man ska bete sig när man väntar på hissen?

 

Men till sist (en vecka efter att artikeln publicerats) kommer äntligen en person som tar artikeln på allvar. Och det här är killen som läst sin fysiologi. ”Barry” förklarar:

–Om vi utgår från att en genomsnittsperson har en lever som väger 1350 gram  och att 10% av det är glykogen, så motsvarar det en energimängd om 2000 kcal. Vi utgår också från att glykogenet tar slut efter 8 timmar, och att du äter frukost före jobbet och inte har någon knäskada som hindrar dig från att gå trappor… Vi tänker oss sedan att du behöver gå ca 800 m till jobbet och att du ätit frukost två timmar före jobbet, och att du vill ha kvar halva ditt glykogen-förråd när du kommer fram till ”din våning”…. Då innebär det att de flesta borde kunna ta trapporna till 16e våningen. Om alla gjorde det skulle det bli mycket färre människor i hissen. Basta!

Barry avslutar med formeln ”f=(1000sin(t/8))-170d)/10 där f står för floor, t=time since breakfast, och d för distance i amerikanska miles mellan hemmet och Mayo-sjukhuset.

Jag vågar inte kolla om han har rätt. Men imorgon tar jag nog trapporna, till Guggenheim floor 10.

Thinking about health care (ine)quality

–We have to think about quality, säger han.

Vi sitter i en byggnad som nog ska se gammal ut men som inte torde vara mer än 50-60 år. ”Light brick”, som en av sekreterarna beskriver den. Det är en riktigt vacker ornamenterad byggnad i ljust tegel med runda fönster. Påminner som en del annat på Mayo-kliniken om Harry Potter-filmerna!

Ända sedan jag åkte har en bekant till mig uppmanat mig att söka upp ”Tom V”. Tom är en guru inom medicinsk utbildningskunskap. Han var också en av tre ledande personer som for över från Mayo till Karolinska Institutet i december 2011 för att skriva på ett samarbetsavtal. Tom är riktigt solbränd och jag tror att man anar ett italienskt påbrå. Jag har försökt att stämma träff med honom en månad nu, men när vi äntligen lyckades hitta en tid så hade någon låst dörren till byggnaden så att jag kom inte in. Efter ett par telefonsamtal stiger jag dock in på hans lilla kontor fullt av böcker. På ett litet runt bord ligger boken ”Thinking fast and slow” som det annars finns högar av på världens flygplatser.

Tom berättar hur vi som sjukvårdspersonal inte bara har ett ansvar att behandla patienten, men att också ta hand om sjukvården och utveckla den.

–We have to understand the healthcare system itself and what determines health, säger han. Efter att kort ha kommenterat att Mayos läkarutbildning är en av bara 2-3 stycken sådana utbildningar i USA som inte bedrivs av ett universitet (utbildningen bedrivs av sjukhuset, här finns inget universitet), så kommer han in på läkarstudenternas första terminer:

–Very early in their course we have a 3 week-block when we want the students to learn about social determinants of health, how society and poverty affect health. We also try to engage the students. We tell them how they can volunteer. We tell them how to get in touch with physicians that can serve as role models, how to get in touch with a certain department [if someone for instance wants to become a urologist, we try to find him or her a mentor who is a urologist].

–Later in their education we show them that there are different health care systems. Well you know, our health care is very expensive… In Sweden you have a different health care system…. A very good system! We show the students the Dartmouth Health Atlas, säger han. –And point out the difference in health and in health care costs between different states and countries.

Han suckar litet, jag förstår att han inte riktigt gillar den ojämlika vården i USA.

 

–Aha, skjuter jag in, –the Dartmouth Health Atlas! För den läste jag nämligen om igår! i ett reportage i the Economist. Tom ser glad ut, men eftersom en del av vår avsatta tid gick åt till att försöka få upp en dörr måste jag gå ganska snart. Han har ett till möte.

–Take som of these papers, säger han och skickar med mig ett par artiklar. Tillbaka på kontoret känner jag att jag ”måste komma igång och forska!”. Jag är så inne i jobbet att jag inte märker att klockan passerar 19 när personalmatsalen stänger ett par timmar innan de öppnar igen litet senare för de som jobbar nattskift. I brist på mat går jag till Starbucks på Barnes and Noble och beställer en latte och äter ett par bananer. Bläddrar slött i ett par tidningar och fastnar för ett reportage av min nya favoritkrönikör Fareed Zakaria om amerikansk sjukvård. Zakaria menar att USA betalar mer för sin sjukvård än andra men får mindre; och att den enda vägen ur detta är allmän sjukförsäkring. En riktigt spännande artikel som varmt rekommenderas i senaste numret av Time! Den är skriven för folk i allmänhet, men kanske för amerikansk sjukvårdspersonal och politiker i synnerhet. Men den är inte skriven för Tom Viggiano. Att sjukvård för alla är bra, det var inget nytt för honom.