Farewell America

Nu är det dags att vända blad. Nu är det dags att svara på frågan: -Hur var USA?

Amerika var som väntat, men ändå inte. Det är ju ett land som man nästan alltid måste förhålla sig till. För att man är glad, arg, imponerad, besviken, eller intresserad. Men det är svårt att förbigå USA.

Det var bra. Skulle jag vilja flytta hit? Nej, tror inte det. Men går det att bo här? Absolut! Rochester är en liten ort och delar av stan är riktigt fina, jag har spanat in ett par villa-områden som nog hade kunnat ligga både i Almby, Bromma eller Hejdegården. Husen ser litet annorlunda ut, men det är samma grillar som står i trädgården, samma skateboards som ligger slängda på gräsmattan, men kanske litet större bilar på garageinfarterna.

Jag är otroligt nöjd med vistelsen. Det var svårt att som forskare ”komma åt amerikanska data”. Faktum är att jag till största delen bedrev helt annan forskning än det först var tänkt. För deadlines stämmer sällan, och vissa data är inte så bra som man först tror. Gästfriheten har imponerat, liksom hur positiva alla har varit. Och min ”värdfamilj” Murrays har varit fantastiska. Joe, Imelda and Joseph, thanks!

Men nu är det dags att avsluta det här kapitlet. Nu väntar tid med familjen. Nu blir det mottagning och avdelningsarbete på USÖ! Nu ska jag börja träna ett nytt fotbollslag. Och så har jag en del andra, faktiskt rätt kul projekt på gång:-) Men bloggandet är avslutat för den här gången. Det här är mitt allra sista inlägg. Tack alla ni som läste! WordPress har ju statistik för det mesta och ni klickade upp mina sidor drygt 1000 gånger i månaden de fyra månader jag var i USA. Det kändes kul när det var långt hem, att någon ville läsa det man skrev.

Avslutningsvis ett par tack.

Tack Skype. Utan er hade telefonräkningarna hem spräckt alla budgetar. Tack Kahler Grand Hotel, för alla växlade endollars-sedlar. Hur skulle jag ha tvättat kläder utan er? Tack till Fulbright Commission för att ni trodde på mig. Tack till barnkliniken i Örebro och KEP på Karolinska för att jag kunde komma loss…

Men förstås allra största tacket till min familj. Nu kommer jag snart hem och kramar er!

Jonas

Medicaid för de fattiga. Advokater för de rika.

–I am working with medicare, berättar hon. Hon kör en stor SUV, har solglasögon, en Minnesota Twins-tröja på sig och är i 60-årsåldern. I baksätet sitter Lydia, även hon i 60-års-åldern (just nu planerar Lydia sin Paris-resa med den 30-åriga dottern). Vi är på väg till en baseball-match. Jag har lagt ut förfrågan på intranätet om någon från Mayo ska på matchen och Ellinor svarade mig direkt: –You can come with us!

Minnesota Twins ska spela mot Boston Red Sox, men nästan hela resan går åt till att diskutera sjukvård. Det är ju inte så att jag är ointresserad av sport, men jag är också intresserad av sjukvård! Ellinor som kör bilen jobbar på Mayos administration med att få in betalning till Mayo från pensionärer som söker vård efter 65. Det är dessa amerikaner som täcks av Medicare.

–When did Medicare start?, undrar jag.
–It started in the 60s, berättar Ellinor. –Initially it was a very generous system. Lots of private companies moved in to get their share of the money. You treated someone, you knew that you would get the patient costs covered by the state. In these days I worked for the HCA, säger Ellinor.
–The HCA?
–Hospital Corporation of America, säger hon. –At one stage they entered the English market as well. But then I quit and began at Mayo.
–But how about healthcare for the really poor?, undrar jag.
–Then we have ”Medicaid”. And to get Medicaid you would have to be really poor, lägger hon till.
Jag förstår att hon tycker att reglerna är för tuffa. Hon fortsätter: –If you are employed your employer will cover your insurance, but if you are not employed, nobody will cover your healthcare, until you are ”dirt poor”, then you get Medicaid.

–And you can only get Medicaid when you are out of money. Let’s say you are a single mum with 6 kids. You break your leg and need surgery. Medicaid will not help you as long as you have any money in your bank account. I think you are allowed to have 2000 USD [14000 kr] left, not more because then you will have to pay for the surgery yourself. If you have a car – sell it first(!). Only after that will Medicaid pay your bills. Well, lägger hon till, perhaps you can have ”a bad car”.

–But what would happen to me if I became severely sick, and needed emergency care? undrar jag.
–By law, all hospitals have to take care of you. The hospitals cannot deny emergency care. The question is what is emergency care? I know that in big cities people show up at the emergency department with a sore throat [ont i halsen] and want to be treated, that gets expensive for hospitals if they have to do that, and get no compensation.

–The lawyers are the real winners, säger Lydia i baksätet som inte längre fokuserar på sin Europaresa. –I am also working with Medicare, and economic compensation. We are having this case with an old man who slipped on the pavement [halkade på trottoaren] and broke his neck(!). He was taken to Mayo and put in St Mary’s hospital (del av Mayo) where he was in a mechanical ventilator (respirator) for three years! It cost millions of dollars. Mayo wanted to be paid by the insurance company. The insurance company did not want to pay. And, this is not uncommon, fortsätter hon, -the children wanted their inheritance(!), because the man was rich, and did not want to pay. You cannot imagine how many children want their inheritance and do not want their parents to have a [long] expensive care…

–In the end, fortsätter hon, –they found him a nursing home, they moved him and a couple of days later he got pneumonia [fick lunginflammation] and died. I guess, here at Mayo we care about quality!

–When he had died, the children sued the the company who was responsible for the pavement. They sued the company for like 50 million USD! [Jonas hittar inte på!] –They had a good lawyer, and made a deal outside court. They got a lot of money from that company! Mayo lost their battle, and was only awarded a couple of hundreds of thousands of dollars, that did not cover their costs. But the really big winners were the lawyers.

–How much do they get, undrar jag naivt.
–Typically 50% of the money… Oj, tänker jag. Det biir ju rätt mycket pengar när vi snackar 40-50 miljoner dollar..

No, we have no apache indians here

Efter att ha lärt mig ett och annat om prärien, bestämmer jag mig för att gå vidare. Jag drar iväg ett email till Rochesters lokala bibliotek:

-Hi, I am from Sweden. I’d be interested in learning more about Native Americans [indianer] in this part of Minnesota. Har ni några utställningar, eller kan ni rekommendera några böcker?

Det dröjer bara ett par timmar, sedan kommer ett svar. Jag bara undrar??, är det här ett svar från en ”myndighet”? Eller drömmer jag? Emailet är 45 rader långt, och förutom att de beskriver ett antal indianreservat och arkeologiska utgrävningar, förutom att den ”svenska skolan” Gustavus Adolphus College har en föreläsningsserie om Dakotas historia så har bibliotekarien också kontaktat värsta indian-experten Mark D.

-Mark D is a local author of Dakota history books who said he would be willing to answer questions. His telephone is 507-xxx-xxxx or his email is xxx@hotmail.com, skriver bibliotekarien.

Jag drar iväg ett email till Mark för att höra om han har tid att träffas. Det har han inte, men han undrar om jag inte kan ringa honom om fem minuter. Det kan jag! Vi pratar i mer än 40 minuter, och det är faktiskt jag som till slut ber att få avsluta samtalet…

-Minnesota is sioux language, berättar Mark. -It means cloudy water.

The sioux indians, can also be called the Dakotah indians. Basically this tribe includes the western groupes. Over time, the letter D softened (bokstaven D blev mjukare) och de började uttala sitt namn Lakotahs istället fortsätter han. Now we talk of the Dakotahs in the east of Minnesota, the Nakotahs in the middle, and then Lakotahs further west in the US.

-Are there many indians left in Minnesota? undrar jag

-No, svarar han. -Because of the 1862 wars, they were pushed out of Minnesota. The war was a catastrophe for the indians. But only some indians went to war in the 1860s.

-Who did not, undrar jag.

-The Ojibwe tribe, did not, berättar Mark. -They are different from the Dakotahs. Some call the Ojibwes for the Chippewa nation, Chippewa is just Ojibwe when you have left out the ”O”.

– Actually, most tribes were positive to the US government as long as they were not pushed to far. The Ojibwe tribe had been positive to the US government since the beginning of the 1800s. But they were very dependent on the government, so going to war with the government was not a natural idea to them. And to avoid war they always tried to please the government. When the goverment wanted more land from the Indians, they got it from the Ojibwes. By giving away, they could at least keep some lands. …

-Today the Ojibwe tribe has 7 reserves and the smallest of the 7 is still huge, compare with the Dakotahs who only have 4 very small reserves, because they fought against the government. Still the Dakotahs have a better situation now than in the late 1800s. Back then, indians were forced to live in concentration camps, very confining [begränsade], and there was a lot of pressure to accept christianity, to become farmers, to wear western clothes. The government suppressed cultural traditions.

-The US government was really determined to take over the land from Minnesota to the pacific. De ansåg att de fått landet av gud. Men när jag gick i skolan, berättar Mark, då fick vi bara lära oss att USA är en melting pot, ett demokratiskt samhälle som tog hänsyn til alla. Men så var det inte, den amerikanska regeringen var inte bra för indianerna!

-Did you have any famous indian chiefs (indianhövdingar) here?, undrar jag. Jag hoppas litet att han ska svara Sitting Bull. Men när jag tar upp Sitting Bulls namn skrattar Mark: -No, not Sitting Bull säger han, men passar ändå på att berätta att Sitting Bull ursprungligen kallades ”slow bull”, men att det var vanligt att man som indian bytte namn under olika delar av livet.

-The most famous indian chief in Minnesota was perhaps ”Little crow”, berättar han.

-Why little crow, undrar jag, it does not seem to be a very good name for a courageous warrior [modig krigare]..!?

-Little Crow inherited his name from his father, säger Mark, -and it is probably a mistranslation [felaktig översättning] into English. His true name was something with ”Little raven”. Ravens [korpar] were spiritual guardians to the Indians, and indians regarded ravens as animals characterized by ferocity and stamina.

-Finally, I just have one more question, säger jag. -Köpcentrat i Rochester heter Apache mall. Fanns det Apache-indianer här?

-Nej, svarar Mark. -Det där är bara ett namn som någon stadsplanerare har hittat på. Det fanns inga Apaches här!

USA har örnen. Har vi älgen? Rösta fram Sveriges nya Riks-vapen

Amerikaner är stolta. De är stolta över sitt land, de är stolta över sin historia, sin armé.
Över allt detta svävar den amerikanska örnen, och symbolen för USA:
”E pluribus Unum”.

Jag tänker på den amerikanska vapenskölden/riksvapnet och funderar på vad vi i Sverige kunde ha istället?
Nedan har jag ställt samman sex olika alternativ till Sveriges nya riksvapen. Vilken av dessa förslag skulle du vilja se som symbol för Sverige? Rösta! [nedanför bilden]

”Jag försökte köra över dem med bilen”, samt inbrott på hotellet

Jag promerar längs med The Loop. Eller kanske borde man säga som på spanska: ”dar una vuelta” [gå en runda]? För The Loop är som namnet antyder en cirkel av järnvägsspår, uppe i luften. Det här var stadens centrum när Chicago utgjorde den västligaste utposten av den amerikanska ”civilisationen”. Härifrån utgår legendariska Route 66, just från The Loop. Det bullrar ofantligt när ett tåg sveper förbi över huvudet på mig, och tågen ser rätt skraltiga ut. Jag ser ett bekant ansikte i fönstret på en restaurent: ”Al Capone used to eat here, he lived a couple of blocks away”, hävdar reklamen. Restaurenten berättar mer: Här brukade Al Capone och hans band sitta i källaren och styra försäljninen av alkohol under förbudstiden ”the Prohibition”.

Jag är otroligt kluven till ”maffia-begreppet”. Kvalitets-tv-kanalen HBO har ganska nyligen producerat en serie om förbudstiden ”Boardwalk empire”. TV gör reklamför den, och dessförinnan var det ”The Sopranos”. Programmen verkar å ena sidan häftiga, men har man läst Roberto Savianis bok ”Gomorrah” är det svårt att se något charmigt över maffian.

När jag för ett par dagar sedan åkte in till Downtown Chicago gick taxi-resan inte via Route 66, men väl via en annan klassisk väg: ”Lake Shore Drive”. Dess smeknamn LSD får tankarna att vandra åt ett helt annat håll. Vägen är annars vacker, och Lake Michigan är väl värd att titta på. Men med anledning av både Al Capone och drogromantiken, frågar jag taxi-chauffören om Chicago är en säker plats?
–Well, they will not hit me anymore!, svarar han litet kryptiskt.
Han är från Nigeria och har ganska kraftig accent, så jag får anstränga mig för att hänga med på vad han säger.
–They will not hit you anymore!? undrar jag. –What do you mean?
–First time I was robbed by a gang, they came from behind when I was sitting in my car. They took my money, and I was afraid I would die. -But second time they came I was ready! Jag försökte köra över rånarna med bilen!, skrockar han. –Och när jag nästan gjort det plockade jag upp mitt vapen som jag har med mig. Sedan dess låter de bli mig.

Hoppsan. Jag känner mig plötsligt litet blekare om nosen.
–At least you survived, försöker jag.
–Yes, but Chicago is the murder capital in America. And murders are going up! säger han.
–Why? [och jag är dessutom litet tveksam till att Chicago har högst mordfrekvens i USA eftersom jag nyligen läst att det är New Orleans, vilket bekräftast när jag googlar på ämnet litet senare. N.O. har ungefär 5 ggr fler mord per invånare än vi har i Sverige; Chicago bara 50% fler än vi i Sverige!].

–Why?! utbrister han. –It is probably the weather.
–The weather!?
–Yes, this has been a mild winter, people have been out in town more than usual, more people, more murders! And the new mayor [Obamas polare Emanuel Rahm] has not been good either. Everyone believes that the previous mayor Daley, had a [undercover] deal with the gangs. But at least the gangs did not kill each other or us!
Han verkar tänka på Daley: –He quit, when his wife got really sick. He wanted to be more with her. Yes, she had the sweetest smile I have ever seen, lägger han till.

Det är den [politiska] korruptionen som givit Chicago dess öknamn: ”Windy city”.
Man tror att det handlar om att sta’n precis som Jönköping [oj, det kan blåsa bra mycket från Vättern till Munksjön…], ligger vid en stor blåsig sjö. Nope. Windy city handlar om att staden är korrupt. Och det ryktet har staden fortfarande om sig.

Det sista jag ser av Chicago är avspärrningarna vid Clark Street Bridge. En person har hoppat i vattnet från en av broarna. Han hittas livlös av dykarna från ”fire department”. Jag missar nästan flyget från Chicago till Rochester p.g.a. avspärrningarna, men läser senare i på nätet att han mannen överlevt. ”He has been transported to Northwestern Memorial Hospital” skriver Chicago Tribune på sin hemsida, men han verkar ha överlevt.

När jag kommer tillbaka till Rochester, smiter jag förbi mitt studentrum för att lämna litet grejor innan jag ska vidare till kontoret för att forska ett par timmar. Jag kliver ur hissen på våning 7, och möts av en polis. Bredvid honom står en stor skylt i hotellkorridoren: ”Burglary”.
–Do you have a burglary here? [inbrott!?]
–No, säger han, allvarligt. –This is part of a law enforcement training.
–Law enforcement training?

Han berättar att poliskåren bjuder in ungdomar att testa hur det är att vara polisman. Ganska snart ser jag fyra tunna grabbar i konfirmationsåldern komma gående. De ser ut som amerikanska polismän i mörka byxor, ljusblå skjorta och hölster. Men i hölstret har de röda plastpistoler [ser egentligen rätt kul ut]. Jag står kvar och lyssnar när en av deras instruktörer drar ett fall och undrar vad de ska göra för att bedriva spaning, ta fast tjuven och skydda allmänheten. De fyra killarna springer vidare i hotell-korridoren och jag blir kvar bredvid burglary-skylten med polismannen.

–The teenagers practice various situations, to see what it is like to be a policeman, säger han.
–Is there any criminality in Rochester?, undrar jag.
–A few Somali gangs, otherwise it is quite calm, säger han. –It’s worse in Minneapolis, but Minneapolis is still much calmer than Chicago!
–How about drugs, undrar jag.
–I am actually a narcotics detective, säger polisen. –We used to have a lot of metamphetamin before. That has gone down a little, but we are having so much heroin in Rochester instead…, well the heroin is all over the US. It is crazy!
–Why?, is that linked to the unemployment? undrar jag.
–No, not at all. These are usually 18-19-year-old white boys and girls trying out heroin, and some of them are dying.

Jag konstaterar att det här är mindre vanligt i Sverige, i alla fall i Örebro [som till storleken är snarlikt Rochester].
–Where do all the drugs come from?, undrar jag
–We are on the border of Mexico…, konstaterar han.
Jag måste vidare, så jag önskar honom lycka till. Jag hoppas litet att någon av de unga killarna blir narkotika-polis, för det verkar behövas.

 

Chicago: Bland champagneflaskor och parkeringshus

Att promenera längs med Chicago River, är som att gå i djungeln. Det är bara det att Chicago är en ”urban djungel”. De första skyskraporna i världen byggdes här, och det var troligen skyskraporna som gav Chicago den skjuts staden behövde för att bli ”the only inland urban area to rank with major East and West coast Metropolises”. Sedan ligger man ju vid Lake Michigan och de stora sjöarna, som sammantaget står för 20% av jordens färskvatten, så det är ju inland, fast med måtta(?). Bäst ser man skyskraporna från någon av broarna över Chicago River, kanske Michigan Avenue bridge eller State Street bridge.

–You should take the architecture trip, by boat, säger professorn jag besöker i Chicago. Hon har rätt. Att gå längs med Chicago River är riktigt fint, men att ta båt, det är grymt! Tyvärr är det kallt ute på floden. Jag som hade litet bråttom när jag hoppade ombord på båten, fick inte med mig tillräckligt med käder. Efter en kvart på övre däck börjar kylan bita. En skjorta, en tröja och en kostym är inte så mycket när det är 10+, snålblåst och fuktigt i luften. Regnet kommer lyckligtvis först när vi klivit av båten.

–Excuse me, säger jag till båtguiden, –unfortunately I did not bring enough clothes. You don’t happen to have an extra jacket on board?
–Yes, do, you can have mine, säger hon och ger mig sin jacka!
Men fryser inte du, undrar jag? –No, that’s OK, säger hon.
När jag senare går ner under däck, och killen i baren ger mig en gratis kopp choklad för att tina upp, då är jag förstås såld. Det finns ju folk som snackar om att ”tura”, men det här är bättre.

Världens högsta byggnad under dryga 20 år, Sears Tower, fast den numera heter Willis tower, imponerar förstås men det finns ett par andra guldkorn som jag hellre vill framhålla!

Skyskrapa nummer ett, värd att omnämna är den enda av värde(?) man inte ser från vattnet: Chicago Board of Trade building. Den ligger en bit söder ut, och innehåller idag världens spannmåls-börs! Det känns kanske inte så naturligt (?), men hit kom all spannmål från inlandets stora slätter, innan det fraktades vidare till Amerikas mjölnarstad Minneapolis.

Nästa favorit, är de två parkeringshusen (!) Marina city I och II. Egentligen är de inte bara parkeringshus men de de första säg 30 våningarna (?) är bildäck som saknar ytterväggar. Det måst kännas helt livsfarligt att köra fram till kanten av byggnaden och parkera bilen samtidigt som man bokstavligen tittar ut över Chicago! Det ”enda” som gör att bilarna inte kör rakt ut i luften är en stålvajer som agerar staket.

Aqua är inte superhög, även om guiden påpekar att det är den tredje högsta skyskrapan i världen som designats av en kvinna. Men formen är spektakulär. Namnet kommer sig av att byggnaden ska efterlikna ett vattenfall. Varenda en av balkongerna är unik och ditsatt med hjälp av GPS för att de ska hamna på pricken rätt.

Andra byggnader jag är svag för är 77 Wacker West drive eller United Airlines building samt Trump tower.

Till sist dock en liten bubblare: Carbon-carbide building. Det här är en litet smakfull skyskrapa. Den svarta byggnaden har utseendet av en champagne-flaska och byggdes under [alkohol-]förbudstiden. Om man knallar in via Hard Rock Hotel i bottenvåningen och fortsätter förbi deras reception kommer man fram till den ursprungliga hisshallen. Vad ska jag säga? Fantastisk hissdörraran verkar vara av rent guld.

Och om jag nu ska vara litet mallig över Chicago… så är det inte bara filmen Blues Brothers som spelats in i New York, utan även Batman the Dark Knight. Det är Chicagos gamla postkontor som är nationalbank i filmen. Att Chicagos gamla post är så enormt stor beror på att Amerikas postorder-kataloger brukade skickas härifrån. Men nu har ju som bekant interntet slagit igenom, och kontoret slagit igen!

Chicago- The poor man’s big town.

–What is it that you like with Chicago? undrar jag.
–The weather, svarar han.
Jag tittar ut ur taxin, det är rätt molnigt, 10 C.: -Why?
–Because it is just like home, in Kyrgyzstan [Kirgizistan].

Precis som New York är Chicago väldigt multikulturellt.
–Why did you move to Chicago, frågar jag taxichauffören, för det är ju uppenbart att han inte är från sta’n.
–I used to live in New York, säger han. -But can you imagine?! I paid 800 USD to live in a shoe-box! For that money I get an apartment in Chicago. So I moved here. Chicago, konstaterar han, -that’s ”the poor man’s big town”.

Jag är i Chicago för att föreläsa. Jag hinner prata en hel med taxichauffören på väg in från flygplatsen. I vanliga fall försöker jag ta ”the shuttle”, eller ett snabbtåg in till stadskärnorna – det är billigare och mer miljövänligt, men den här gången skrev professorn som bjöd in mig att jag skulle hamna helt fel om jag inte tog taxi. –Save the bill, sade hon. Och därmed bestämde jag mig för att transportfrågan från O’Hare till UoC, eller University of Chicago var utagerad [japp, även i det här landet gillar folk förkortningar]. Taxin svänger förbi Science Museum som är ett av Chicagos mest besökta muséer, och vi far upp längs med Hyde Park, när taxichauffören, säger. –So this is the Southside.
–Southside?! Didn’t Obama live here?, undrar jag.
–Yes! Actually he lived just ten blocks away. säger chaffisen.
Ett ögonblick funderar jag på om jag ska be chauffören att svänga förbi Obamas hus, men jag är faktiskt redan litet sen till första mötet i Chicago så jag låter bli.

I korsningen Drexel avenue och 57th street hoppar jag av, och möts av professorn nere i lobbyn. Hon har nog (?) europeiskt påbrå och har varit och köpt en ”pain de raisin” [fransk russinbulle] till mig. Jag älskar ”pain de raisin”! Jag tar en caffe latte och hon tar en capuccino.
–So how do you find America? frågar hon mig.
Jag vet att hon själv bott här i bortåt tio år, så jag är nyfiken på hur HON finner Amerika men jag börjar med mina egna erfarenheter och säger att jag uppskattar amerikanernas positiva attityd, men att det politiska landskapet här ser helt annorlunda ut jämfört med Sverige. Det som är ”leftish” i USA hade många gånger legat till höger om moderaterna i Sverige. Jag nämner debatten om abort och preventivmedel, samt många amerikaners närmast hysteriska upptagenhet vid skatter. Många amerikaner hävdar på fullaste allvar att staten stjäl deras pengar, när de tvingas att betala skatt.

-Professorn suckar. –Yes, some things are very different in America, some things are better, some things are worse, fortsätter hon.
–What is better? undrar jag. Jag vet att det finns ”bättre saker”, men jag vill ändå veta, vad hon tycker.
–Three things, säger professorn. –Americans are very positive. In Europe people will say ”no this is not possible”. In America people will say: ”that was interesting, how can we make it happen?”.
–They are also very responsible. You are responsible for your own life, but they also volunteer a lot. It is not someone else’s fault if you don’t have a job [du får skaffa ett nytt jobb själv].
–Finally, the laws in the US are more flexble. I Europe, a law is a law. But here, laws are re-written and re-interpreted (omtolkad). Even inf you are a private citizen you can get the supreme court listen to you.

Vi tar hissen upp till 9e våningen. Här ligger Professorns lab, och en hel del andra laboratorier också för den delen. Utsikten över Lake Michigan är ”Breath-taking”. Fantastisk, men från byggnadens norra del kan vi även se norrut mot downtown. Mitt i Downtown har vi Willis tower – gamla Sears Tower som nu har bytt namn, men det vägrar Chicago-borna att acceptera!
När jag står där och har hela Chicago framför mig så känner jag att OK. Chicago må vara ”poor man’s big town”, men smeknamnet ”Second city”!? Nej, Chicago är second to none!

Inte på prärien

–Is this the prairie?
Jag frågar min kompis Will samtidigt som jag pekar ut ur fönstret, mot naturen bortom Rochester. Vi sitter ganska högt upp i Guggenheim-byggnaden och ser långt. Jag frågar eftersom en bror till mig föreslagit att Mayo kanske är ”det stora sjukhuset på prärien”.
–No, säger Will allvarligt (han är alltid allvarlig). –The nearest prairie is in Northern Iowa.
–OK, säger jag och förklarar det här med ”det stora sjukhuset”, och det vi bägge två tänkte på: ”det lilla huset på prärien”. Jag tänker på Michael Landon och eftersom jag inte tror att Will känner till den tv-serien men kanske känner till Bröderna Cartwright, som ju var en annan favorit!, säger jag:
–In Sweden there was this tv-series with Michael Landon who also starred in a tv-series or movie that I believe was called ”the Cartwright Brothers”.
Will tittar på mig, varefter han säger:
–Bonanza?

–Yes! Det är ju det det står på kartan som brinner upp in introt, och sedan rider ett par hjältar över prärien, tänker jag.

–Well actually, that was not the prairie, säger Will. – You know you are in the prairie when you stand on a plain and see no tree, or no mountain. But Bonanza takes place among mountains, and big pinetrees [tallar], where there are lakes. That is not the prairie, that is in Nevada.

Jag återvänder i tanken till ”Lilla huset på prärien”. –Actually, försöker jag förklara, –this little house on the prairie…

–That is the book by Laura Ingalls Wilder!, Will avbryter mig. –I have read all her books, fortsätter han. Jag är litet förvånad. Litet fördomsfull som jag är trodde jag att han framförallt läste medicinska tidskrifter om försöksdjur…
–The special thing with the books by Laura Ingalls Wilder is that she told the good things that happened as well as the romantic things. In her books there are tornados. Laura Ingalls Wilder lived not far from here, säger Will. Well, she moved a lot, lived in Wisconsin for some time, got married, moved to Ohio. I think her book was called ”Big woods” [jag Jonas har kollat: ”Little House in the Big Woods” är första boken, ”Little House on the Prairie” är faktiskt hennes andra bok].

–So she is famous in the US?, frågar jag.
–Oh, very famous and for some reasons there are several museums about her and quite a few roads! HIghway 14 is named after her.

–What made her books a success story?
–That’s probably because she wrote about everything. From her birth to the grave. She writes about illenesses, like the scarlet fever, and how it hit communities (Will är också läkare). –The books are about hardship but also about joy.

Jag går tidigt från jobbet för att hinna iväg till säsongens sista korp-fotbollsmatch. I korridoren utanför träffar jag Thomas, som ju ska sluta på labbet och bli får-farmare istället.
–Hao-u-doin? frågar han. Jag förklarar att allt är bra [för vid det laget hade jag inte skadat knät i korpfotbollsmatchen ännu….].
–Fine, but haven’t you moved yet? svarar jag.
–My wife and kids have moved, svarar han. I am coming after on May the 4th.
–You were moving to Nebraska? fortsätter jag.
–No, the farm is in Nevada.
–Nevada! -So, less prairie, more mountains, pine trees and lakes!, säger jag.
–Yes, säger han. Han verkar imponerad. Och själv är jag rätt nöjd med mig själv.
–Maybe I’ll come by some day, säger jag. –I like pine trees.

Hiawatha

Innan jag springer bort till säte 11A på flyget över Atlanten (för att hjälpa kvinnan som inte kan andas) hinner jag prata litet med mina mina ”granne” och tillfälliga reskamrat! Hon sitter bredvid mig på planet till Minneapolis och ser så himla intellektuell ut. Jag bara utgår från att hon tillhör en bokcirkel och läster Jonathan Franzens ”Freedom”! Till slut kan jag inte låta bli att fråga henne:
–So what do you do when you don’t read books?
–Me?, I’m an archeologist.
–But now you have been to Europe?, frågar jag.
–Yes, I lived in Finland for many years, but divorced a couple of years ago. My three children still live there so I try to go back two weeks every year.

Oj, jag är litet ”taken aback”, för även om hon nog är några år äldre än mig, så nästan utgår jag från att hon inte har vuxna barn. Jag har ju själv mer eller mindre konstant dåligt samvete för att jag är i USA i fyra månader och överger fru och barn… Men hon verkar ha flyttat, för gott?

–How old are your children?
–The youngest is 16 now, säger hon. –When I divorced I decided I had to go back to the US. I lived in Finland for 25 years [det räckte verkar hon mena]. First I moved to the south of US, there are more interesting places there for an archeologist, like the old pueblos in the Southwest. But my parents come from Minnesota so I moved up here a year ago.
–So how is that?, undrar jag.
–Life as an archeologist is harder here than in the Nordic countries. I have been to Sweden too, lägger hon till. –There, the laws stipulated [bestämde] that before every major infrastructure project and new road you had to explore the land first, and you find royal graveyards [kungliga gravar] all the time!

–What kind of digging do you do?
Hon rättar mig inte, hon bara betonar ordet ”excavate” [gräva] när hon svarar.
–I excavate Indian sites [ställen].
Vårt samtal kretsar kring indianer och nedgrävda skatter. Jag menar ”indianer” har ju fascinerat mig sedan jag var barn!

–I have noticed that the road from the Airport to downtown Minneapolis is called Hiawatha avenue, säger jag.
–Yes, that is right, konstaterar hon. –There is actually one Hiawatha avenue in Minneapolis but there is also a Hiawatha line, for the train that runs from the airport.
Just det, tänker jag, jag mindes fel. Det är järnvägssträckan jag åkt.

–Was Hiawatha from ”here”?, undrar jag, och hoppas att hon ska vara ja! fastän jag väl misstänker att det bara är en Disney-figur, eller?
–No, svarar hon. –But he was a chief, several hundred of years ago. But then there was also a poem about an Indian called Hiawatha, the song of Hiawatha that was written in the 19th century, but I think they made things up [hittade på]. The Hiawatha you have heard of was probably based on the fictional figure [den påhittade typen].

Vi avslutar samtalet, och jag känner att jag fått smak på indiansk historia. Och Hiawatha har jag alltid gillat!

Fiskar både fågel, fisk och mittemellan. För det är inte toaletten som spolar.

–At first I had planned to write about ”trucks, beers, prisons, and broken hearts”, säger hon. –I thought these were the things people wanted to hear about. But people seemed more interested in my personal stories.

Det är lunchkonsert i Charlton building med Sally Barris. I sitt programblad beskriver Mayo-kliniken henne som singer/songwriter/guitarist från Nashville, och det låter bra på pappret. I verkligenheten är det ännu bättre. Mayo’s ”Center for humanities in medicine” har verkligen fått till ett toppenarrangemang.
Det är personliga sånger, av en tjej med blå jeans, rutig skjorta och stor gitarr. Jag hade egentligen inte behövt knalla bort till Charlton för att höra henne spela, eftersom konserten direktsänds via Mayo’s egen tv-kanal. Men på tv kan man ju se vad som helst. Hon spelar ”Wilder Girl” och säger: –Sometimes I actually get a bit wild, drink some wine and eat something non-organic!

Det slår mig att den amerikan som säger att den är vild för att den äter non-organic kanske tillhör main stream i New York, men inte in the upper midwest! En kvinna som står bredvid mig på konserten vänder sig till mig och säger: –She has had her songs performed at the ”Grand Ole Opry” in Nashville! Jag vänder mig om: –What does that mean?, frågar jag. –Performing at the Grand Ole Opry is what every country-singer dreams of, förklarar hon.

Efter konserten går jag fram till scenen och hälsar. Säger till Sally att det här var den bästa country-musik jag hört sedan jag kom till USA [vilket är 100% sant].
Hon ser glädjestrålande ut och undrar var jag kommer ifrån.
–Sweden.
–Oh, I love that part of the world. I regularly go to Copenhagen, berättar hon.
–What do you do in Denmark?, undrar jag.
–I visit my friends the Hush band. We met in the US, and now we are really close friends. I go there every 2 or 3 years.
Vi blir avbrytna, och jag får väl acceptera att det finns fler som vill tala med en artist som har minst 20 låtar på Spotify. Jag vill egentligen köpa hennes CD här och nu, men saknar riktiga pengar. Jag har inte haft pengar i fickan sedan jag for hemifrån Sverige i påskas. Här kör ju alla med kort, så reda pengar har man sällan användning för.

Tillbaka på kontoret har jag precis satt mig ned när Barry ropar.
–You wanna have a look at the Zebra-fish lab?

Jag hade glömt bort att jag bett honom visa mig Mayo-klinikens Zebra-fisk-anläggning någon gång. Det tog ett tag innan jag förstod att Mayo’s Zebrafisk-anläggning ligger ganska precis 4 meter från mitt skrivbord, bara på andra sidan korridoren utanför mitt rum. Hela januari och februari förvånades jag över att jag hörde när folk spolade i toaletten!. Jag tycker att det kändes rätt skumt, och litet ohygieniskt. Jag försökte till och med lokalisera var i min vägg själva vattenledningen gick eftersom det spolades så himla högt, trots att själva toaletten låg tre rum bort.

–No, that is not the toilet, skrattade en av mina kollegor, när jag konstaterade att man blir rätt störd av toaletten på det här stället!
–That is the Zebrafish facility [anläggning]. –We have got one of the largest Zebrafish facilities in the US. Actually Dr Stephen Ekker here at our lab is the editor [chefredaktör] for the international journal ”Zebrafish”!

Oj, tänker jag, det var ju j-ligt tungt! Jag lägger en lapp på Barrys skrivbord: ”Hi, I am the Swedish guy next door. If you ever have the time to show me around the lab, that would be great! Best wishes, Jonas”

Barry är den som ansvarar för labbet. Ser till att infrastrukturen funkar. Han börjar med öppna dörren till ”reningsrummet”. Här inne är det fuktigt som i djungeln.
–This is where we clear the water, säger Barry. –In our facility we have about 70 000 Zebrafish and they need good water. There tends to become to much ammonium in the water. We push the water through this sand filter, and in that filer there are bacteria that converts [omvandlar] ammonium into nitrate. A kind of fluid waste management, förklarar han.

–Where do the Zebrafish actually come from?, undrar jag.
–This species [art] originally comes from India and Bangladesh, förklarar han. -They were ”discovered” by scientist in the mid-1800s.

Vi vandrar in i den stora Zebrafisk-lokalen. Tusentals med glasbehållare med fiskar som simmar runt riktigt snabbt.
–Come, look at this, säger Barry och visar mig ett par självlysande gula fiskar. –These are the YFP fish, säger han.
–YFP?, upprepar jag.
–Yellow Fluorescent Protein fish. The only trasgenic animals that is sold freely [genmodifierade djur som säljs fritt]. –And here are the red ones, säger han. Vi knallar längre in bland glasbehållarna.
Ja, här har vi en massa fiskar med färg av jordgubb. De är självlysande!
–You should see them when we turn off the light, säger Barry. –Fantastic colours! The slender ones [de smärta/smala] are the males, because they do not carry any eggs.

Ett par anställda går runt med håvar. Barry berättar att de samlar in fisk-sperma och fisk-ägg.
–We freeze some of the sperm and some of the eggs, säger han. –But we also send some biological material to Oregon.
Oregon verkar vara ett Zebrafisk-Mecka om jag förstått Barry rätt.

–A Friend om mine told me that she films the Zebrafish and their movements, säger jag. –They measure the exact distance each fish swims. Obviously, the researchers put certain drugs in the water, to see if that influences the activity of the fish?
–Yes, säger Barry, och det lyser om honom när han pratar. –The Zebrafish is a fantastic model. Actually, all the great breakthroughs [genombrott] in biology in the 20th century have been done on animals, not in humans.
Barry berättar att en Zebrafisk blir tre år gammal, men att de sällan har kvar fiskarna efter 1 års ålder.
–In fact, säger han, –we usually study their first 7 days of life, and since we do mostly reproductive research, Zebrafish are only useful to us as long as they can reproduce, which is unti in the age of 1-1.5 years.
–But what do you do when you do not want a Zebrafish? undrar jag. –Do you put them in the sink…. [vasken]?
–No, we just cool the water. Usually we keep 25 degrees C, but when we cool the water a bit, the nervous system of the Zebrafish just closes down. It stops working and they fall asleep and die very soon. It is a very humane way for the fish to die, säger han. Och jag ser på honom att han verkligen vill att Zebrafiskarnas sista stund på jorden ska vara ”human”.

Barry fortsätter att prata. Jag försöker faktiskt att gå ut ur labbet ett par gånger men blir kvar bland glasbehållarna. Det är svårt att gå iväg. Barry brinner för sina fiskar. Efter mer än 40 minuter i fukten, värmen och glasbehållarna börjar känna mig litet svag i benen, lågt blodsocker, varning, varning… Då säger han och skrattar: –Oh, I can never stop talking about the Zebrafish!
Jag tackar och tar en sista flukt på de snabba fiskarna.

Jag behöver bara gå ett par steg i korridoren för att nå mitt kontor. Slår mig ned vid skrivbordet. Jag hör någon spola, men nu vet att det nog bara är Barry!
Slår på Spotify och väljer på måfå en låt av Sally Barris. Hon spelade den nyss i Charlton building: ”My love loves the Ocean”. Det är det nog 70 000 som gör i rummet intill.